Herr Ågren är på besök. Långt besök. Har varit på terapin idag och tårar kom. Det var ett tag sedan. Det kan låta konstigt, men det är bra. Detta är den bästa terapeuten jag har haft hittills. Jag har förtroende fullt ut, vilket är nytt för mig. Hon ger sig inte, låter mig inte komma undan. Det är bra för mig.

Men jag har en inre oro som gnager hårt i mig. Herr Ågren har nu stannat lite väl länge. Jag pratar med honom, men han tröttnar inte. Hoppas han har gått innan jag ska sova. Vill han stanna över natten så är jag inte den. Jag kan ju inte stänga honom ute, för då blir han ännu värre att ha och göra med. Han vill ju någonting, det vet jag ju… …men just nu är han väldigt påfrestande och jag försöker verkligen förstå.

Jag och Anna var på föräldrarsamtal gällande lilltjejen. Hon är bra våran lilltjej, hon har skinn på näsan och hon påverkar människor. Skolan fungerar i det stora hela bra. Det är jag tacksam över.

Det är ju som en ny låt! Hett värre!

Vissa saker går aldrig över. Det gäller bara att försöka lära sig att leva med det. Jag tittar sällan på bilder från förr, men ikväll kunde jag inte låta bli. Jag tillåter mig det.

Tänker på vilka fadersfigurer jag har haft i mitt liv en dag som denna. Blir lite ledsen vid tanken. Det är väl den biten som är svårast för mig att acceptera. Att det blev som det blev. Intalar mig själv att det inte är så viktigt, men djupt därinne så är jag påverkad av att aldrig ha haft en pappa att lita på och som älskat mig för den jag är. Så är det ju.

Jag har överlevt trots detta. Under min livsresa så är det två män som ändå har gjort vad de har kunnat för att vara där för mig. Det var Sven, som lämnade jordelivet för snart ett år sedan. Han hjälpte mig och min syster när inte mamma och pappa fanns där. Han öppnade sitt hem för oss. Utan hans hjälp under de svåraste åren så hade livet både för mig och syrran blivit än värre. För det är jag honom evigt tacksam, men han kändes aldrig som en pappa för mig. Han var en vuxen, en som fanns där och gjorde så gott han kunde, men jag var stängd och kunde inte rent känslomässigt öppna mig för honom.

Sen är det C, min arbetskamrat, som jag träffade första gången 1983. Han är väl närmast en fadersfigur man kan komma i mitt liv. Han har funnits där när det varit svårt för mig, jag har alltid haft hans öra och han har varit väldigt viktig för mig under många år. Vår kontakt är väl idag inte lika intensiv som den var, men jag tycker mycket om C och för mig är han det närmaste en pappa jag kommer. Han vet att jag uppskattar det han gjort för mig och utan hans stöd i mitt liv så hade saker och ting varit svårare för mig.

Men visst är det så att jag saknar en riktig pappa. En fadersfigur helt enkelt med allt vad det innebär. Det vågar jag säga idag och jag gör allt för att mina barn aldrig ska behöva känna och uppleva det jag har i bagaget gällande detta. Att stortjejen ringde mig i förmiddags och grattade mig på fars dag betyder oerhört mycket för mig. För när jag inte har någon egen far att fira, så blir sådana här saker så viktiga för mig, trots att jag gör allt för att inte visa det.

Barn har rätt till båda sina föräldrar. Vi som skriver under detta upprop vill att båda föräldrarna ska behandlas rättvist och rättssäkert, ingen ska dömas enbart på grundval av sitt kön och fördomar om detta.

Läs hela uppropet och skriv på här!

Min Pappa har en hemsida och finns också på Facebook.

Klockan har passerat midnatt. Ena katten ligger och snusar i min säng. Jag kan inte sova. Tänker för mycket. Funderar mycket på oss människor och hur det har kunnat blivit på det här viset. Känner besvikelse och ilska. Förstår inte vissa saker. Vi gör varandra så illa.

Det finns en tjej som jag tänker speciellt på. En själ som fått utstå så otroligt mycket i sitt unga liv. Som blivit sviken om och om igen. Det gör verkligen ont i hjärtat mitt, det som jag idag fick veta. Ibland så förstår jag inte syftet med detta livsspel och varför vissa ska behöva få utså så mycket prövningar. Det går bara inte.

Nu vill katten kelas. Han spinner. Jag måste försöka sova.

Thomas Di Leva har för mig alltid stått för trovärdighet, kärlek och förståelse. Hans uppenbarelse har varit klokhet, eftertänksamhet och tolerans i min värld.

Jag har några plattor med honom som jag gillar väldigt mycket och jag har sett honom live två gånger genom åren. Di Leva har i viss mån varit ett föredöme på dessa områden för mig.

Så att de senaste dagarna få ta del av det som skrivits i media, på en del bloggar och alla rykten gör mig förvirrad, förvånad men framförallt ledsen. Det är nästan så att en illusion för mig har krossats och kanske är jag en naiv själ, men jag blir jävligt illa berörd av det som har kommit fram.

Allt började med att Realtid.se berättade i torsdags om att Di Leva anmälts för misshandel av sin flickvän Zinat Pirzadeh. Viss media hängde på men de ville inte offentliggöra att det är Di Leva det handlar om även om det är uppenbart för de flesta ju mer man söker på nätet.

Di Leva skickade snabbt ut ett öppet brev till media som senare drogs tillbaka. Åtminstone från hans hemsida där det låg på hans hårt censurerande gästbok (uppdaterat: nu är den stängd till januari, undrar varför?). Han säger att han “inte har krökt ett hår på henne” och hävdar att allt är hennes fel. Här börjar mina varningsklockor att ringa!

Igår så pratade Zinat med pressen och säger rent ut att hon inte kan tiga längre. För när Expressen läser upp Di Levas öppna brev så blir hon helt förkrossad:

Jag blir helt förkrossad när jag hör detta. Jag har skyddat min före detta pojkvän, men nu kan jag inte tiga längre.

Hon fortsätter i artikeln:

Han har försökt att radera min självkänsla och han har nästan lyckats. Men nu får det vara nog. Jag vill honom inget ont. Jag vill bara få ett slut på det här och få gå vidare.

Ja, jag hade svårt att tro på detta först. Jag erkänner det. Att Di Leva skulle vara en kvinnomisshandlare och en person med ett kontrollbehov utöver det vanliga. Jag ville inte tro det helt enkelt. Jag som hade en bild av Di Leva som en lugn och kärleksfull man får ju nu alla mina illusioner om Gävlesonen helt omkullkastade.

Zinats Facebooksanteckningar har också publicerats på en annan blogg och där säger hon bland annat:

Jag blev kär i Thomas Di Leva illusionen men kunde inte leva med Sven Thomas Magnusson. Jag är ledsen för att kärlekssagan slutade så här, Disney versionen brukar vara roligare. Jag sänder ljus till Di Leva och hoppas att han är snällare mot sin nästa kvinna.

Alla kommentarer i olika bloggar där många berättar om hur han behandlat sina flickvänner genom åren får mig också att undra vem han egentligen är. Vad är sant och vad är ljug? Några exempel är i kommentarerna hos Mymlan, Politiskt inkorrekt, Michael Rombin, Unni Drougge och Philip Wildenstam.

Di Leva – lägg alla kort på bordet! Det går inte att tysta ner detta mer nu och fortsätta som vanligt. För mig så känns just det beteendet som om han har en del att dölja.

Jag verkligen avskyr människor som slår och människor som medvetet psykar de personer som de lever med. Som förminskar och utövar makt över andra. Märtagretas livsblogg skriver väldigt känsligt och berörande om detta och gamla tankar på min egen pappas både fysiska och psykiska terror mot min mamma gör sig påmind.

Att efter allt detta lyssna på DiLeva och hans kärleksbudskap kommer i fortsättningen att bli mycket svårt för mig. För jag kan inte tro att allting bara är rykten och illasinnat, det som nu sägs om honom. Det bästa för Di Leva vore i detta läge att våga vara rak och ärlig, det budskapet som han själv har messat ut till alla oss andra genom åren.

Vad är sant och vad är ljug? Di Leva är en offentlig person och han har gjort sig en karriär på att vara en fredens man. Det minsta man kan begära, vi som trott på honom genom åren, är att han ställer sig rakryggat upp och berättar sanningen!

Uppdatering 091108
Telluselle skriver intressant på engelska.

Uppdatering 091109
Malin Berghagen skriver om Thomas Di Leva.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Di Leva, Zinat Pirzadeh, Sven Thomas Magnusson, kvinnomisshandel, dubbelnatur, illusion, självkänsla, rakryggad, intressant?

Förr hette det kvartssamtal, men jag vet inte om man använder det uttrycket idag. I alla fall så var det dags att få höra hur det går för stortjejen i skolan. Hon går ju andra året på Jensen Gymnasiet och utbildningen heter samhällskunskap & ekonomi. Halva tiden har hon snart avverkat och hon sköter sig bra. Idel överbetyg och ett par godkända omdömen. Diplom för sitt jobb mot mobbning hade hon också fått, vilket glädjer mig extra mycket.

På måndag är det dags för lilltjejen och veckan efter för Ellets första omdöme. Det blir spännande att höra hur det går för dem i skolan.

Veckan har varit bra. Den började lite neråt, men jag kände att det var på väg uppåt. Det är ju så att barnen ger mig energi att orka vidare. Det har jag sagt tusen gånger och det kommer jag säkert att säga tusen gånger till. En vardagsvecka med skola, mat, mys och sova. Ungefär så och sådana veckor älskar jag. Där allt tuffar på och jag njuter av de dagarna.

I tisdags så var vi till Kyrkans Hus på intranätsutbildning. Vi fick lära oss mer om behörigheter, standardsidor, ämnesområden och jag måste säga att det känns väldigt bra med detta nya intranät. Det tror jag att vi kommer att ha mycket nytta av på jobbet.

Ett par riktiga långbänkar till ärenden på jobbet löstes också. Kvarnstenar som tagits bort från mina axlar. Nu återstår det bara ett par till…

Nu blir det fredagsmys med chips, pärondricka och lite smågotta. Idol kollar jag alltid på och jag kommer säkert inte kunna låta bli att twittra lite om vad jag tycker.

Vi kanske ses på Twitter ikväll?

Nog f*n skulle Monica Antonssons stora avslöjande gällande Liza Marklund och hennes medkumpan Mia Eriksson i en ickekorrumperad mediavärld vara självskriven som årets avslöjare!

Nu blev hon inte ens nominerad!! Om inte boken Mia – Sanningen om Gömda är ett stort avslöjande så vet inte jag vad avslöja innebär för någonting!

Det är fanimej inget annat än en stor fet skandal. De som styr svensk media är korrumperade elitister som ständigt klappar varandra om ryggen och skyddar de som har fetast plånbok och de mäktigaste vännerna! Det blir så uppenbart när jag ser de nominerade.

Jag blir så irriterad över den ordning som råder bland svensk media. En av de nominerade är Kristina Edblom den så kallade reportern som åkte till en snyftande Mia i USA och skrev ihop artiklar helt baserade på Mia Eriksson mytomaniska ord där Monica Antonsson inte fick gå i svaromål överhuvudtaget med Jan Helins (Aftonbladets chefredaktör) goda minne. För mig sålde hon sin trovärdighet och sin moral i och med sitt agerande.

Jag försökte via mejl att ta upp detta med Edblom, men hon fattade ingenting och mina uppmaningar att ta sig till Oxelösund och göra samma sak med Mias offer, förblev ohörda med argument som bara förstärker den agenda hon representerade. Ynkligt är bara förnamnet.

Stora Journalistpriset – vilket skämtpris!

Relaterat:
Inteutanminasoner’s Blog – Stora Journalisttramset
Ann Helena Rudberg – Stora Journalistpriset

Läs även andra bloggares åsikter om Stora Journalistpriset, Mia – sanningen om Gömda, Monica Antonsson, Liza Marklund, Mia Eriksson, Kristina Edblom, Jan Helin, journalist, Gömda, scoop, Gömdaskandalen, litteratur, intressant?