Som i en dimma…

Några bilder från dagarna som varit, med min dimmiga kamera:

Offline

Offline både i skallen och i cybervärlden. Vissa säger åt mig att ta vara på tiden att vara utan internet, men det är inte så lätt när jag är beroende och älskar att blogga och vara ute på nätet. Jag saknar det redan, även om jag har mycket att plocka med. Men jag vill ju ibland ta en liten paus och göra annat. Det är en del av mitt liv och det vill jag inte vara utan i minst 20 dagar! Pust!

Inte många kartonger kvar nu. Har fortfarande inte hittat min hårborste, så det är tur att jag nyss klippt mig. Var på terapi idag och vi slutade i förtid. Hade ingen lust att fördjupa mig i saker och ting. Är avstängd och kör via autopilot till stor del just nu, samtidigt som jag känner mig stark och beslutsam i detta. Så vi pratade som två vänninor om flytten och framtiden utan att gå ner oss i det jobbiga.

Försöker jobba heldag idag, men jag känner hur trött jag blir på eftermiddagen. Det är precis som om kroppen inte vill jobba mer än 50% just nu. I morgon har jag två möten, bland annat ett rehabmöte med försäkringskassan. Känns lite obehagligt, men kanske är det bra så att diagnosen på mig blir korrekt. För jag vet ju inte riktigt just nu hur jag mår. Svävar känns det som.

Tjejerna har nu åkt till mor sin. Min första natt ensam i lägenheten väntar med två ylande katter. Funderar på att släppa ut dem idag efter att ha införskaffat halsband åt dem. Längtar ju efter att kunna ha dörren öppen på baksidan till altan och där sitta och mysa. Vill inte bevaka katterna mer.

Det är fortfarande overkligt detta. Ibland häftigt, men också overkligt. Landar kanske jag gör om några dagar? Jag är ändå hemma nu och bara det är en seger för mig. Hemma!