Minne av huset
Se ovan bild. Det är till minne av vårt hus. Den kommer att få ligga kvar tills jag och barnen flyttat. Varför gör jag detta? Tjejerna kom till mig ikväll (trots att det är Anna som har barnen) och ville vara här ikväll. Varför? Jo, för att få vara mer i huset, innan det är över…
Jag blir rörd av sådant. Kanske för att jag fortfarande är kvar. Kanske för att jag fortfarande hänger mig fast och har svårt att med känslorna förstå vad som håller på att hända. Vissa tycker säkert att det är fjamsigt, men för mig känns dagarna just nu rent djävulska. Sen att barnen känner åt samma håll gör inte saken bättre.
Det handlar inte om att jag tror på en framtid här. Den finns inte. Det är över. Kört och begravt, Men det handlar om minnen och om mål vi hade tidigare. När vi skaffade huset. När jag satt där med skylten och med sådan jävla nogsamhet formade siffrorna som tillhörde hos. Med känsla och stolthet. Det är borta nu. Allting.
När vi planterade syrénhäcken och verkligen ville. Jag ser den varje dag nu. Med sorg i hjärtat.
Ellets fina utehus. Som står tomt varannan vecka. Allt som växer och som vi planterade. Minnen av huset.
Så bilden ovan blir kvar så länge jag bor kvar i huset. Minne av huset som vi hade tillsammans i nästan 4 år och som faktiskt var en dröm för oss. Att leva tillsammans med familj, men som av olika anledningar gick åt helvete.
Tänk inte så, eller jo – tänk så men inte med sorg i hjärtat och att det är över. Lägg det istället i minnesbanken och tänkt tillbaka på på dessa fyra år som ett glatt minne. Snart nog får du annat att hänga upp livet på. Barn är fantastiska varelser och kan se det positiva i allt – det hänger mer på oss vuxna att få dem dit. Jag VET att DU KAN och att DU VILL! Det kommer att bli bra det är jag övertygad om. Sedan har jag självklart förståelse för dina tankar – jag hade inte agerat annorlunda i samma sits. *KRAM* och *BAMSEKRAM*
Angela
08 maj 2008 vid 22:27
Insup nu så mycket du bara hinner.
Det är sorgligt, förstår jag.
Men det kommer nya – ännu bättre – tider.
Kim M
09 maj 2008 vid 8:05
Aj, gör nästan ont att läsa det du skriver. Kände likadant när jag var 10 och vi flyttade. Även om det blev bra sen… Håller med Kim. Insup nu. Men bryt och blicka framåt sen..
*kram*
Ninde
09 maj 2008 vid 13:40
Det är klart att du sörjer det som varit, det hade varit konstigt om du inte gjort det
. Men snart kommer brytningen och en massa nytt spännande kommer in i ditt liv 
Minns det goda
Kramar till dig
Blomman
10 maj 2008 vid 20:18
Angela: Tack för kloka ord! Jag försöker dagligen att ta mig ur tankarna samtidigt som jag vill släppa alla tankar. Paradoxalt, men så är det nog. KRAMAR om länge!
Kim: Dina ord om insup tänker jag på hela tiden nu. Ja, sorgligt på något konstigt vis är det.
Ninde: Jag gör som du säger…(;-) *kramar*
Blomman: Tack och kramar!
Jerry
11 maj 2008 vid 11:52