Ett leende
Ångestriden. Flyttnojor och jag vet inte allt. Allt som måste göras nu känns som omöjliga berg att bestiga. Jag blir mer och mer rädd för att prestera.
Satt på bussen i morse tillsammans med herr Ågren. Han är stor och jobbig just nu. Pockar på ständig uppmärksamhet, men jag gör allt jag kan för att inte ge honom uppmärksamhet. Bussen stannar vid ett rödlyse och en bil kör upp bredvid.
En liten kille sitter där i en bilbarnstol vänd mot mig. Våra blickar möts och jag spricker upp i ett stort leende. När lillkillen gör detsamma så känner jag hur varm och glad jag blir inombords. Vi håller kvar blicken kanske ett par tre sekunder. Men det räcker för mig. Herr Ågren försvann för en stund och tacksamhetskänslor sköljde över mig.
Ett leende kan göra så mycket. Tack du fina lillkille.
Ankan
28 april 2008 vid 19:48
Det är svårt att bryta upp – vad det än är ifrån är min erfarenhet. Ibland är det nyttigt att tappa fotfästet för att så småningom kunna greppa något annat. Man kan så lätt bli ståendes på ett ben hela livet och det är inte särskilt kul.
Vad är det värsta som kan hända?
Jag skickar också en kämpekram!
ninni
28 april 2008 vid 22:18
Ankan: Tack och kram! Jag ser leendet framför mig.
Ninni: Du har helt rätt. Men att vara med om det praktiskt är skitjobbigt… Ja, att jag mår bra är väl det värsta…(;-), nej då, skoja bara… den raden brukar jag ta till när jag försöker stötta andra och nu måste jag tack vare dig tänka på den själv. Det är nog dags för mig att tänka så. *kram tillbaka*
Jerry
29 april 2008 vid 12:39