Ord av Jerry

Vi skojade idag på jobbet, min chef och jag. Att hon skulle ha blivit psykolog istället eftersom vårt samtal om mitt mående blev så bra idag. Hon gav mig nycklar och fick mig att tänka lite över varför jag reagerar såsom jag gör när det handlar om separationer.

Hon liksom hittade vinklar som gjorde att jag tänkte till. Hos IK på terapin så känns det bara nu som om jag måste prestera och då blir det ju helfel.

Jag har ju berättat för chefen om min uppväxt. Om våldet, missbruket och de ständiga sveken, om min mors självmord och om alla separationer jag och min syster varit med om under åren. Ända fram till 1996 så pratade jag aldrig om min uppväxt förutom när jag var på fyllan. Det var locket på.

Men då 1996 så gick det inte längre. Det kokade över och jag hamnade på akuten i januari 1997. Benen bar mig inte längre och jag hade panikattacker hela tiden. Man kan säga att min resa började då.

Jag har varit sjukskriven en längre period, gått i terapi och gjort allehanda tester under åren. I bakgrunden har jag dock alltid haft Anna och familjen. Den separationen blev aldrig av. Men 2007 så var det dags.

Min chef tror att de reaktioner jag haft är minnen i kroppen som kommer tillbaka när det nu handlar om separation från hem, fru och barn varannan vecka. Att det är kroppen som minns det som den då inte fick visa, när jag var liten. Att det är känslor och sådant som nu kommer ut och som gör att jag mår så dåligt.

För det är ju så att när det är som värst för mig, det är när barnen skall till Anna. En separation. Sen så gick jag rakt igenom när jag läste domen från tinget. En definitiv separation. I höstas när Anna i telefonen berättade att hon inte ville längre, då bröt jag ihop totalt. En separation.

Det är inga medvetna tankar och handlingar från min sida. Åtminstone inte i de separationer som är nu. Jag kan inte med hjärnan härleda till varför jag får sådan ångest och mår så dåligt. Men när chefen nu återkopplade det mot den lilla Jerry, han som aldrig visade någonting utan bara svalde och svalde, då kände jag att så kan det ju faktiskt vara. Att jag nu så att säga även får de känslorna på köpet i det jag är med om idag.

Det jag svalde under 30 år, det kommer med nu när jag är med om separationer. Kanske kan det vara på det sättet, det är i alla fall någonting som gör mig lugnare och förklarar varför jag gick igenom så i helgen och inte ville leva längre.

För nu när barnen är här så känns det genast bättre. Jag är medveten om att mitt beroende till barnen måste brytas. Jag måste klara av separationer utan att för den skull riva upp himmel och jord. Kanske är denna medvetenhet med hjälp av samtalen med chefen ett steg på vägen? Att jag blir mer medveten om varför jag reagerar som jag gör.