Minne av huset

Se ovan bild. Det är till minne av vårt hus. Den kommer att få ligga kvar tills jag och barnen flyttat. Varför gör jag detta? Tjejerna kom till mig ikväll (trots att det är Anna som har barnen) och ville vara här ikväll. Varför? Jo, för att få vara mer i huset, innan det är över…

Jag blir rörd av sådant. Kanske för att jag fortfarande är kvar. Kanske för att jag fortfarande hänger mig fast och har svårt att med känslorna förstå vad som håller på att hända. Vissa tycker säkert att det är fjamsigt, men för mig känns dagarna just nu rent djävulska. Sen att barnen känner åt samma håll gör inte saken bättre.

Det handlar inte om att jag tror på en framtid här. Den finns inte. Det är över. Kört och begravt, Men det handlar om minnen och om mål vi hade tidigare. När vi skaffade huset. När jag satt där med skylten och med sådan jävla nogsamhet formade siffrorna som tillhörde hos. Med känsla och stolthet. Det är borta nu. Allting.

När vi planterade syrénhäcken och verkligen ville. Jag ser den varje dag nu. Med sorg i hjärtat.

Ellets fina utehus. Som står tomt varannan vecka. Allt som växer och som vi planterade. Minnen av huset.

Så bilden ovan blir kvar så länge jag bor kvar i huset. Minne av huset som vi hade tillsammans i nästan 4 år och som faktiskt var en dröm för oss. Att leva tillsammans med familj, men som av olika anledningar gick åt helvete.

Madonna på turné

Hon kommer inte till Sverige, *suck igen*, men bara för att bilden är läcker och att hon är The Queen of pop så kan jag inte motstå:

Turnéplan här!

 

Psykbryt & 16 dagar

Det behövs så lite just nu för att rubba mina cirklar. Psykbryt för telefonsamtal där frågor om bilen bara haglar. Jag som knappt vet var ratten är, blir superstressad. Drar ur jacken och vill inte mer. Jag ställer ut bilen i skogen snart och låtsas som om den inte finns. Så stressad är jag av att försöka sälja bilen. Jag tog bort annonsen i natt för att jag inte orkade med alla samtal.

Det slutar väl med att jag tar med mig bilen. Avställd.

Stackars er som läser här hos mig nu. Det är bara elände och jämmer. 16 dagar kvar är det ju innan flytten och det känns tufft att ta sig igenom detta. Jag vet att jag tjatar och tjatar hål i huvudet på er om allting detta. Men det är svårt att inte skriva här om hur det känns inom mig.

Sen det jävligaste av allt: Clinton är chanslös och Madonna nobbar Sverige igen! (;-(

17 dagar kvar

Twilight Zone*. Tänker jag för mycket så hamnar jag där. I ett ingenmansland av tankar på vad som varit och vad som kommer. Det som kommer väldigt snart.

När jag blir ensam så blir jag så ledsen. Även om jag försöker att inte bli det. Fortfarande. Kroppen reagerar medans hjärnan försöker säga åt mig att nu får det fanimej vara nog! Det går liksom inte att stoppa vissa känslor just nu. Det tar så på krafterna detta.

Hade möte på jobbet om trådlöst. Det bara snurrade i huvudet och jag hängde inte alls med i allt det tekniska. Jobbigt…

Lunchade sen med Anna. Praktiska papper behövde fixas. Känns helt ok, men samtidigt skumt. Snart är huset borta. 17 dagar kvar. Vad händer sen? Vi kan dock prata med varandra om barnen och hur det går för dem, det känns väldigt bra i allt det som inte är så bra just nu. Ett ljus i alla fall!

Försöker sälja bilen också. Av det får jag tokångest. Vill inte ha hit vissa spekulanter som bara vill pruta. Orkar inte med sånt och nästan så känner jag att första bästa får ta biljäveln bara jag slipper hålla på. Men jag har för mig själv sagt att under 15 släpper jag den inte och de får inte provköra om jag inte får något i gengäld såsom pengarna eller id-handlingar. Jag paranoid? Ja, det är jag faktiskt när det gäller detta.

Varje dag är verkligen en kamp just nu. Tror inte att det kommer att släppa förräns jag är på nya adressen. Som tur var så är jag medveten om allt som händer, men nog fan lurar Twilight Zone bakom hörnet.

* Twilight Zone är namnet på en legendarisk amerikansk TV-serie som i originalversion spelades in åren 1959-1964. En del avsnitt har sänts i Sverige. Ett återkommande tema var en person som plötsligt fann att hela världen kring sig hade ändrats, därav uttrycket att befinna sig i Twilight Zone.

Englas begravning

Förståsigpåarna rasar och säger att det är så fel att SVT visar Englas begravning i TV. De som bara hänger upp sig på rationella och icke känsliga argument kommer inte att segra i detta och jag måste nog personligen säga att det är bra. Att säga att det är snaskigt och att det handlar om dokusåpa och jag vet inte allt, tycker jag bara är tarvligt. Detta handlar om människor och om en händelse som blivit symbol för många när det handlar om sorg.

Englas begravning ser jag som en symbolisk handling av SVT. Visst, det handlar om Engla och hennes tragiska öde, men det handlar lika mycket om vår personliga sorg. SVT vill ge oss ett tillfälle att sörja. Vi får sörja tillsammans med Englas familj och det tror jag kan vara nyttigt för dem som väljer att titta.

Jag var mycket tveksam till denna TV-sändning till en början, men när jag idag läser vad mamman Carina Höglund skriver så känns det bara så självklart.

En fråga som vi tillsammans kan fundera kring är, hur vi kan gå vidare och samtidigt hålla ljusfacklan högt. Hur kan vi göra för att minnas att vi berörs av varandra utan att beröringspunkten är en tragisk händelse.

Uppdatering: Hos deep.ed så pågår det en intressant diskussion kring detta ämne. Måste säga att när jag läser vissa av inläggen så får jag en fadd smak i munnen av de som inget begriper. De som i teorin har en massa åsikter om hur fel det är att visa detta i TV, men även motsatsen som Blogge som jag helt och fullt håller med, även om hans mustiga språk är något jag har svårt för.

19 dagar kvar

19 dagar kvar. 19!! Ångesttåget är här. Det största och det som sprider ur mest skit…

Jag och ungarna var ju och tittade igår. Fan, hur skall jag få ihop detta? Mitt eget? Där jag är hövding. Dagarna går och jag är livrädd. Jag erkänner. Så jävla rädd.

19 dagar kvar och jag känner mig inte ett skit redo. Men det kanske man aldrig gör? Det är som i mina drömmar, där någon knuffar på mig bakifrån ut mot stupet. Denna någon är så jävla mycket starkare än vad jag är och jag ser allt närma sig. Det är en bra liknelse och jag är så ångestriden nu i perioder att ni bara kan ana hur det är.

Känner mig så ynklig och liten i allt detta. Olika verkligheter där jag mer och mer går in i någonting som inte är jag. Jag bara kör på och det känns skit. Det är inte jag och det skrämmer mig. När jag är som svartast så känns det som om jag går och väntar på liemannen. Befria mig vill jag viska till honom. 19 dagar kvar…

Tina is back! WOW!

Tina is back! WOW!

Jag gillar Tina Turner skarpt och tyckte att hon drog sig tillbaka alldeles för tidigt år 2000 vid 60 års ålder.

Nu läser jag att hon ångrat sig och skall ut och turnera igen! WOW säger jag bara. Hoppas på ny musik från henne också eftersom hon har gjort några pärlor som jag älskar!

Jag läste någonstans att evigt unga Sophia Loren hade sagt till henne att hon inte kan sitta på sitt slott och ruttna när det är så många år kvar av livet. Bra rutet!

Tina is back! WOW!

Städa mindre

Det är så skönt att läsa Aftonblaskan ibland. När de rapporterar om att överdriven städning gör barnen allergiska så känner jag hur rätt ute jag är när det handlar om städning.

Linköpings universitet och några av dess forskare har jämfört barn i Sverige och Estland. I Estland så var det skitigare i hemmen, men färre än barnen i vårt land hade allergier.

Uppmaningen måste helt enkelt bli: Städa mindre!

Dagens

dagens låt: Ring my bell med Madonna
dagens dusch: Kl 10
dagens frisyr: lika jävligt som vanligt, bakåtkammat
dagens smink: inget alls
dagens klädsel: chinos, röd tröja med blixtlås, svarta strumpor
dagens händelse: titt på nya lägenheten
dagens planer: ta barnen till Anna, sen ta det lugnt
dagens vill ha: ömhet
dagens saknad: F
dagens drog: öl
dagens tråkigaste: allt som måste göras inför flytten
dagens finaste: mina barn
dagens måste: dammsuga
dagens sjuka: ont i benen
dagens dricka: öl
dagens köp: grillad kyckling
dagens mat: grillad kyckling
dagens kärlek: barnen förstås
dagens mående: ganska bra

Titt på nya lägenheten

 

Nu har vi varit iväg och tittat på nya lägenheten. Barnen var väl sådär impade, men lilltjejen sa i alla fall att det var bättre än hon trodde. Bilden är från köket.

Jag tror faktiskt att sorgen efter huset blir mer påtaglig nu för dem. Jag tycker jag märker det på dem. Det har liksom inte riktigt gått in att det faktiskt är så att vi skall flytta från huset nu. Stortjejen berättade att det var enklare att flytta till Anna eftersom huset då ändå fanns kvar, nu kommer det inte att finnas kvar när vi flyttar och det sörjer hon.

För mig känns det dock bara skönt att det nu är endast 20 dagar kvar. Jag vill iväg nu helt enkelt, även om jag har viss oro men den måste jag helt enkelt ignorera. Nu handlar det bara om att köra på, utan att titta åt sidan.

Jag har lagt upp lite bilder på min bildsida som jag lovade. De hittar du här!